Krister Hultbergs Blogg

Tiden är inne (sedan länge) att avsluta det här projektet. Som du säkert har märkt har mitt intresse för att blogga avtagit ganska rejält det senaste året. Bloggen kommer att ligga kvar under en tid, men det kommer inga fler inlägg här.

Vilket fantastiskt härligt och intensivt veckoslut jag har upplevt. I torsdags morse tog jag bilen till Malmö för den årliga nätverksträffen med Scott Wilson's nätverk "Eurolead". Närmare sjuttio pastorer från Europa, USA och Australien samlades i församlingen Uniteds lokaler i mina gamla hemkvarter i Malmö. Uniteds lokaler ligger ungefär 150 meter från Kirsebergsskolan där jag en gång i tiden tillbringade mina högstadieår.

 

 

 

 

Så kan man nog sammanfatta första dagen (min första dag, konferensen startade i tisdags) på Världspingstkonferensen. Då menar jag inte eftermiddagssamlingen jag gick på som skulle handla om "How to reinvent yourself" men som mest blev en studie om hur örnar förnyar sin fjäderskrud. Långsökta tillämpningar av typen "the eagle turns its face to the sun - as we should turn our faces to the Son"...ja,ja.

Om ett par timmar sätter jag mig på tåget och åker upp till Stockholm för att vara med på Världspingstkonferensen. Den började igår, och enligt rapporterna gav inledningsgudstjänsten mersmak. Själv ser jag särskilt fram emot att få lyssna till Reinhard Bonnke och Brian Houston, och naturligtvis att få träffa vänner och kollegor.

Jag gör sällan (numera) offentliga politiska uttalanden. Men sedan jag kom tillbaka från semestern har jag nästan varje dag fått en del egendomliga mail, som kanske borde kommenteras. Mailen har ett starkt främlingsfientligt innehåll och skickas från någon som utger sig vara från sverigedemokraterna.

På hotellet där jag bott de senaste tio dagarna finns två restauranger. The Governor's och The Seafood Cove.


När man vandrar in på The Governor's möts man av professionella leenden (den typ av leenden som aldrig når ögonen) och en artighet på gränsen till självutplåning. Restaurangen är av det finare slaget, med linnedukar, brutna servetter och allt som hör till.

Det är tydligt att varje anställd har tydligt definierade roller, kanske till och med lite väl tydligt definierade roller. En morgon då jag bad en förbipasserande servitris om lite mera kaffe, gick hon och hämtade "kaffe- och tekillen" i stället för att själv gå de få stegen till bordet där kaffet finns. Faktum är att det var längre väg att gå för att hämta någon annan, än att hämta kaffekannan. Visst, jag kunde hämtat mitt kaffe själv, men det är inte riktigt så det går till på The Governor's.

När Managern går genom matsalen syns en tydlig nervositet hos personalen. Allt småprat avstannar och blickarna följer ängsligt "den mäktiges" steg. På The Governor's finns inget teamarbete, alla gör exakt vad de blivit tillsagda att göra, varken mer eller mindre. Missas något finns det ingen som täcker upp. Och blir det något fel drar sig inte Managern från att påtala detta högt och ljudligt inför allt och alla.


Den andra restaurangen, The Seafood Cove, ligger nere på stranden. Stilen är betydligt enklare, men maten är nog minst ett snäpp bättre än den fina restaurangen inne i hotellet. Personalen ler med hela ansiktet (inklusive ögonen) när man kommer in. Managern kommer fram och tar i hand, och efter ett par dagar vet han till och med vad du heter. Servicen är snabb och maten gudomlig. Personalen skojar och har kul med både varandra och gästerna. Missar någon något, så är genast någon annan där och rättar till det.

Skillnaden mot The Governor's är så påtaglig att jag en kväll var tvungen att fråga Roshan (som är Manager på The Seafood Cove) vad som är hans hemlighet. Jag bad honom sitta ner en stund och prata, och han tog sig tid att svara på mina frågor. Jag undrade vad han själv trodde var skillnaden i hans sätt att arbeta gentemot den andra restaurangen på hotellet. Han frågade vad jag menade, och när jag förklarat ungefär det jag skrivit om här ovanför, så lyste han upp och sa:
– Åh, det är så enkelt! Det första jag säger när jag har anställt någon är att aldrig någonsin vara rädd för mig. Jag är inte i första hand deras chef, det är bara en roll som hotelledningen gett mig, här nere i vår restaurang är inte sådant viktigt. Här arbetar vi tillsammans. Vi är ett team!

Manager eller ledare? Anställda eller efterföljare?
Vilken sorts ledare är du?

De senaste dagarna har jag tillbringat i Colombo, Sri Lanka. Jag har undervisat om "Leadership & Tribes & Teambuilding" på Centre for Graduate Studies, som är en avdelning inom Lanka Bible College.

Vad märkligt det är hur man kan få ett land på sitt hjärta. Jag har varit här några gånger nu, och den här ön och dess människor har verkligen tagit mitt hjärta. Att få vara med och träna nya ledare, ge inspiration och motivation från Guds Ord är bara fantastiskt!

Tack alla ni som ber för mig. Det betyder så mycket att veta att ni är med. I helgen reser jag upp till Kandy för att träffa min vän Ben Manickam, och sedan återstår ett par dagar av seminarier med ledningen för World Vision Sri Lanka.

Det är mycket som pågår i pastorns huvud just nu. Om några dagar reser jag till Sri Lanka igen, för att undervisa om ledarskap på Centre of Graduate Studies i Colombo, hålla en dag för pastorer och församlingsvoluntärer, predika i ett par kyrkor och sedan avsluta med ett tvådagars seminarium för World Vision's ledarskap.

Inser att det inte blir många stunder lediga för sightseeing. Samtidigt är det ju inte därför jag är där. Men Sri Lanka är ett av de vackraste länder jag besökt, så jag hoppas på någon liten stund vid Indiska Oceanen även om det är regnperiod just nu.

Märklig egentligen hur hemma man känner sig, oavsett folkslag och kultur, när man delar tron på Jesus. Ser fram emot allt, utom möjligen de sega flyresorna och en halv dag på Frankfurts trista flygplats.

Helgen som gick hade vi kickoff-helg i församlingen. Egentligen skulle vi varit på Rörö, men vädret var inte särskilt bra, så vi beslöt oss för att stanna kvar hemma i kyrkan. Det blev riktigt lyckat! En bra bit över hundra deltagare som pratade framtid, åt fisksoppa och hade kul tillsammans. Jag tror sådana dagar är viktiga i en församling. Dagar då vi bara är tillsammans och lär känna varandra lite bättre.

Lördagskvällen var upptakt för våra ungdomsmöten "Fascination". En fantastisk kväll! Vilka begåvade, roliga och överlåtna ungdomar vi har!

Söndagen - Ulrik och jag predikade båda två i en sorts kedjepredikan. Vi pratade om "Ett steg till" - att ta visionen vidare till nästa nivå. På det hela földje en lite annorlunda form av kyrkkaffe. Alla mötesdeltagare fick en lapp med ett nummer på när de gick in i kyrkan. Numret visade sig vara kopplat till oss församlingsledare och några till - och man fick helt enkelt gå hem till familjen "bakom numret" och få sig sitt kyrkkaffe. Hemma hos oss hade vi väldigt trevligt, med församlingsmedlemmar i olika åldrar. Kul idé, som vi säkert kommer att återanvända någon gång!

Det känns så priviligierat att få arbeta i vår församling. Så många sköna människor. Så mycket potential och så mycket vilja att gå vidare tillsammans. Den här hösten ser jag fram emot.
Och ja, jag tänker börja blogga någorlunda regelbundet igen (om någon undrat!)

Jag befinner mig på Nyhemsveckan och har under förmiddagen lyssnat på Magnus Persson och Niklas Piensoho. Nytt för i år är hallen där mötena hålls istället för i det gamla tältet. Hallen är fantastiskt fin, och det är en helt annan känsla att gå på mötena nu.

Magnus Persson inledde årets konferens med att tala om vad vi har med oss (som rörelse och individer) i vårt bagage. Utifrån berättelsen om den lame mannen vid Betesda-dammen gav han exempel på sådant som kan hindra oss från att följa med planet nu när vi ska "flyga högt, flyga långt och med många ombord."

De tre hinder som Magnus pekade ut var:

• Det sociala sammanhanget - den kultur och det sammanhang vi lever i kan ganska snabbt få oss att acceptera sådant vi först inte skulle kunna tänka oss att leva med.
• Systemet - "så här fungerar det hos oss - försök inte ändra på något här!"
• Självömkan (och stolthet)

Efter en fikapaus fortsatte Niklas Piensoho på samma spår och talade om vikten av att inse hur terrängen ser ut i det landskap vi lever i. Så mycket har ändrats i människors inställning de senaste 100-150 åren. Förr låg frikyrkan i framkant när det gäller förändringar och förbättringar - hur är det numera?


Allt som allt en utmanade och inspirerande förmiddag. Ikväll är det Charlotte Gambill (dotter till Paul Scanlon och medarbetare i Abundat Life, Bradford, England) som predikar. Jag har lyssntat till henne förut, och ser verkligen fram mot kvällens möte.

Japp, det har varit helt tyst härifrån i nästan två månader. "Varför?" har ganska många frågat.
Ja, vad svarar man? Inte helt lätt att förklara, jag har helt enkelt prioriterat annat. Efter det där, som jag upplevde det, väldigt direkta tilltalet från Gud på Tommy Emmanuel-konserten, har mycket av min tid handlat om att fördjupa relationen såväl uppåt som inåt.

Det sköna är att jag nog äntligen har insett att allting i tillvaron och tjänsten inte hänger på mig. Att även jag kan släppa prestationskrav och perfektionism mellan varven och bara njuta av hur Gud gör precis det han själv vill!

Det är fantastiskt gott att leva, just här och just nu. Jag skulle kunna berätta en hel del om vad som hänt i mitt eget inre. Men troligen är det bättre att helt enkelt låta det sippra ut lite då och då.

Kommer bloggen igång igen? Jag tror det. När jag har något att säga. Andra dagar får det vara tyst.
Vi hörs!

Jag har varit ganska trött och sliten under några veckor. Inte av någon speciell anledning, utan bara så där som man blir ibland. Det händer faktiskt ibland att även en pastor känner sig en smula tom och lite utarbetad.
I går kväll var jag och min bror på konsert i Göteborgs konserthus. På scenen stod gitarristen Tommy Emmanuel (och har du aldrig hört honom spela, så sök på Youtube... det är helt lysande.)



Jag visste förut att Tommy är kristen, hans pastor är Danny Guglielmucci från Edge Church i Australien, men jag förväntade mig inte några direkt andliga inslag i konserten. Jag bara njöt av hans fantastiska gitarrspel.

Så plötsligt, mitt i låten Habanahaba, börjar Tommy sjunga. Inte länge, inte särskilt vackert, men det han sjöng träffade mitt hjärta och min själ med våldsam kraft.
Tommy sjöng:

"Come to me all who are weary,
Come lay your burden down,
I will give you peace."


Bara så. Inget mera. Men Gud mötte mig, där och då, när jag som minst anade det!

Min vän, och under några år min mentor, Wynne Lewis har fått flytta hem till Jesus.
Mitt uppe i tjänsten, närmare 77 år gammal, drabbades han av en hjärtattack på flygplatsen i Paris och lämnade den här världen i tisdags.
Det går inte att med några få ord att beskriva Wynnes betydelse för kristenheten i världen. Han var unik och hade en förmåga att både höra tydligt från Gud och tala tydligt till församlingen.
Det blir tomt efter Wynne, som betytt så oerhört mycket både för mig personligen och för vår församling.
Våra tankar går till familjen och framför allt till Wynnes hustru Carol. Våra böner för Carol och vår tacksamhet över att få ha lärt känna Wynne riktar vi till Gud.

Det är ganska länge sedan jag bloggade nu. Tiden har helt enkelt inte räckt till under ett par intensiva veckor. Nu kommer förhoppningsvis mitt livstempo att lugna ner sig något, och bloggen kommer att uppdateras någorlunda regelbundet igen.

Jag har nyss kommit hem från Teamträningsskolan i Eskilstuna, där jag undervisat dels om "Kvinnan i församlingen" och dels om "Good to Great". Vilken förmån det är att få dela med sig till unga, framtida ledare - unga människor som ganska nyligen börjat sin livsresa som ledare i olika församlingar. Det är också så spännande att sitta ner och samtala med dem över en kopp kaffe eller vid lunchen och få höra dem berätta om hur det är i deras församlingar. En del jobbar i stora församlingar med många anställda, andra i små församlingar med betydligt mindre resurser. Ändå är glöden i deras ögon den samma när de berättar om framgångar, motgångar, drömmar och visioner.

Vi behöver dem verkligen, dessa ungdomar som brinner för sin egen generation. Som vill vara skillnaden, som gör hela skillnaden för någon eller några i sin närhet.

Be för dem, uppmuntra dem när dem när du träffar dem. Du behöver dem, och församlingen behöver dem!